Barakat Ghebrehawariat

Barakat Ghebrehawariat är född i en liten by i Etiopien. Hans familj tvingades fly när inbördeskriget bröt ut. De kom till Grekland och stannade där i två år, med en plan att resa vidare till USA eller Kanada för att söka asyl. Till slut blev familjen placerad i Sverige via FN:s flykting kvotering.

När de kom till Sverige placerades de på Östermalm. "Jag minns att jag lärde mig cykla på Valhallavägen," säger han.

När familjen beviljades uppehållstillstånd flyttade de till Tensta. "Jag hade en lycklig barndom i Tensta. Det fanns många olika sociala sammanhang, och mina föräldrar var aktiva i olika föreningar."

Hans föräldrar var politiskt engagerade, och det förekom ofta djupa diskussioner om samhället och demokrati i hemmet. Ofta fick han och de andra barnen vara med och lyssna när vuxna diskuterade politiska frågor från hela världen.

"Jag fick min statsvetarutbildning innan jag ens började studera statsvetenskap," säger han skrattande. Politik var en naturlig del av hans uppväxt och lade grunden för hans intresse som vuxen.

När han var nio år tog hans föräldrar med honom till en demonstration i Bonn, Tyskland. "Jag minns hur starkt det kändes att agera kollektivt och demonstrera mot orättvisor. Det fick mig att känna mig stark som individ också." Han har många minnen av att ha exponerats för politik och samhällsfrågor. "Jag insåg tidigt att det finns många verktyg inom demokratin som ger oss en röst, till exempel att demonstrera."

Hans mamma gjorde alltid sin röst hörd när det gällde hennes åsikter om patriarkatet och andra orättvisor i samhället.

Barakat började spela fotboll i Brommapojkarna och var oftast en av få icke-vita – men nästan alltid den enda svarta spelaren i laget. Det var likadant i scouterna och i Unga Örnar.

En av hans vänner brukade åka på kollo varje sommar, och en sommar föreslog vännens mamma att Barakat skulle följa med. "Det var fantastiskt," minns han. "Vi fick segla, simma, vandra och göra en massa roliga saker." Han bestämde sig för att åka igen nästa år. Men den sommaren kunde hans kompis inte följa med.

Det blev en helt annan upplevelse att åka ensam. De andra barnen drog ofta rasistiska skämt om honom, och han kände en tydlig diskriminering. Han tog mod till sig och berättade för ledarna. Till hans förvåning tog de det inte på allvar utan tyckte att han skulle "skaka av sig det" och fortsätta leka. När han inte kunde låtsas som ingenting längre gick han tillbaka och förtydligade vad som hände och hans upplevelser. Då ansåg ledarna istället att det var han som var besvärlig och överdrev. Han blev dubbelt bestraffad. "Det är viktigt att vuxna tar sitt ansvar och agerar," säger han.

Till slut blev situationen så illa att han fick ringa sina syskon och be dem hämta honom. Det som en gång var ett spännande äventyr på sommarlovet lämnade nu en bitter eftersmak och gav honom ont i magen. "När jag såg mina bröder kände jag mig lättad och glad," minns han. "De ifrågasatte inte min upplevelse, och det kändes skönt att de trodde på mig och fanns där för mig." Att få sina upplevelser nonchalerade eller ifrågasatta som barn lämnar djupa spår.

Antisvart rasism har påverkat hans liv sedan tidig ålder. Även när han spelade fotboll kunde han höra rasistiska glåpord från motståndarlaget. Och när han sa ifrån till tränaren eller domaren fick han höra att han skulle “ha skinn på näsan”– det var ju bara en del av sporten.

Dessa erfarenheter väckte en nyfikenhet inom honom. Han ville förstå varför rasism finns och hur den tar sig uttryck. I Tensta kände han sig aldrig annorlunda, men så fort han åkte utanför stadsdelen började han känna sig missförstådd, utanför och trakasserad. "Jag exponerades tidigt för vithetsnormen och majoritetssamhället" säger han. "Det fick mig att vilja förstå antisvart rasism."

-Var det därför du skrev boken “Får man säga Svart”?

"Boken behövde skrivas," svarar han. "Hade det inte funnits någon rasism i världen hade boken inte behövts."

Att skriva en antirasistisk bok har varit en utmaning. Att arbeta med denna typ av engagemang innebär alltid en uppförsbacke. Boken berör komplexa och känsliga ämnen, men han ville dela med sig av sin kunskap till dem som bryr sig och är engagerade.

Han ville också göra abstrakta begrepp mer tillgängliga och fungera som en brygga mellan akademin och allmänheten. "I Sverige har vi svårt att prata om ras," menar han. "Många säger att de är färgblinda, men hur kan man vara färgblind när man ändå agerar utifrån stereotypa idéer om färg – även omedvetet?"

Han påpekar också att forskning visar att många undviker ämnet eftersom de inte vet hur de ska navigera språket i samtalet.

Med boken vill Barakat förenkla diskussionerna och det antirasistiska arbetet. Han vill normalisera dessa samtal och göra det lättare för individer att orientera sig inom ämnet. Boken varvar forskning med personliga berättelser för att göra den mer relaterbar.

"Att vara svart och prata om antirasistisk politik är inte lätt," säger han. "Det är som politik på steroider." Oavsett om han vill det eller inte är har han en politiskt kodad kropp. 

Han minns hur det var förr – samtal om afrosvenskar var ovanliga och fick inget större utrymme. Men nu har utvecklingen gått framåt, och samhället är mer mottagligt och moget. 

 Han är hoppfull inför framtiden.

"Jag känner mig mindre ensam idag än för fem eller tio år sedan. Jag ser fler afrosvenskar som gör framsteg – som politiker, entreprenörer, chefer. Det gör mig glad och ger en känsla av gemenskap. Det får mig att känna mer trygghet i att skaffa barn i denna värld."