Maureen Hopper

Maureen Hoppers kom till Sverige från Uganda när hon var 9år gammal.

När hon gick i åttan fick hennes skola vara med och skicka kandidater till FNs resolutioner i New York. Hela klassen tyckte att det var spännande att två klasskamrater skulle få åka och vara med. Läraren hade en morgon sagt att det verkar som om att FN ska besluta att det inte blir av.

När hon kom hem så berättade hon det för sin mamma som pratade i telefon med sin bror. Maureens morbror jobbade för FN och var rådgivare till Kofi Annan, han säger i andra sidan luren att det hade blivit ett färdigt beslut nu och att det skulle bli av, information om detta är på väg ut.

Maureen var så glad och berättade det för sin lärare: ”Mamma har pratat med min "morbror" och det kommer att bli av, vi ska få vara med i New York.” men läraren trodde inte på henne.

“Det som chockerade mig mest är läraren inte ens ställde följdfrågor för att sen fatta ett beslut om detta är sant eller inte.” säger hon  “Jag insåg då att FN var så stort för min lärare medan för mig så hade jag växt upp med flera familjemedlemmar som jobbar internationellt eller inom FN.”

Hon kommer också ihåg när hon gick i nian så var hennes engelska bättre än lärarens. Hon var uppvuxen med engelska sen barnsben och det var ett språk som talades runt omkring henne konstant. Hon struntade att plugga glosorna, det var ju ord hon redan kunde. Hennes lärare blev frustrerad och varje gång hon inte skrev den exakta översättningen enligt glosorna så fick hon fel på förhören, även om det var korrekt översättning.

När Maureen var 15 år flyttade familjen till Zimbabwe och ett år senare flyttade hon själv till Kenya. Hon insåg hur vithetsnormen påverkat hennes sätt att se på den afrikanska kontinenten. Hon förväntade sig fattigdom, hungersnöd, krig och ociviliserade samhällen med lejon ute på gatorna, stereotyperna hon ofta mötte i Sverige. “De här tankarna håller sig tills jag landar i Harare.” säger hon “När vi väl landar så blir jag chockerad att här är det ju skyscrapers och högre byggnader än i Stockholm.”

Hon märkte även hur skönt det var att vara en del av en majoritetskultur igen. Det gav en energi som hon hade med sig när hon flyttade tillbaka till Sverige 4 år senare. De åren gav henne styrka och bidrog till att hon kunde se världen med bredare förståelse.

“Så av mina första 20 år så var jag inte mycket i Sverige.” reflekterar hon. Hon bodde en sväng i Sydafrika och London innan hon flyttade tillbaka till Sverige. “Jag valde att flytta tillbaka till Sverige. Jag eftersträvade stabilitet och självständighet.”

Hon började studera vid Södertörn högskola som är förankrad i mångfald med en tydlig profil i det kritiska tänkandet. Ett perspektiv hon hade med sig när hon arbetade med internationell mobilitet på Svenska Institutet och sedan även inom Axfoundation.

Hon jobbade som kommunikationschef för Mångkulturellt Centrum som lanserade Afrofobirapporten, som skrevs av forskarna där inkl. flera om rasism, utanförskap och systematiska insatser för inkludering. Afrofobirapporten kartlade rasism mot svarta kroppar i Sverige. En del av hennes arbete var att öka kännedom om resultaten, i media och bland beslutsfattare samt driva förbättring med intressenter. “När jag läste den så blev jag skakad till grunden. Jag blev orolig för mina barns framtid.” säger hon.” Jag blev övertygad att jag måste på något sätt bidra till minskad utanförskap”.

Hennes barn är födda i Sverige, hon märker att det är en skillnad mellan deras kritiska tänkande och hennes.

Hon var orolig för dem. För hon hade läste i rapporten att många svarta blir diskriminerade för första gången i skolan. Hon visste inte hur hon skulle skydda dem. Hur skulle hon kunna förbereda dem inför glåpord? “Första gången de kommer att höra n-ordet är när de är i en skolmiljö bland skolpersonal som inte ser ut som dem.” säger hon

Hon började engagera sig i flera organisationer och ideella föreningar som aktivt jobbar mot rasism. “Jag gick med i så många projekt och sammanhang för att främja inkludering i Sverige.” säger hon. “Den där Afrofobirapporten var en ögonöppnare. Jag gick även med i CinemaAfrica och Fanzingo för jag insåg att mediebilden och filmens kraft att öppna nya världar och skapa förändring.” Hon ville medverka till en positiv samhällsförändring för att över tid skapa bättre förutsättningar för mina barn än det som stod i Afrofobirapporten.

“Hur tufft det än kan bli runt omkring så kan jag känna att jag har gjort det jag kan!”