Michael Kissi

MICHAEL KISSI anlände till Sverige från Ghana vid elva års ålder.

Han kommer ihåg att när han kom till Sverige så var allt så tyst och folk pratade inte med varandra och om de gjorde det så var det bara det absolut nödvändigaste som sades.

“Jag minns det så väl första dagen i Sverige. Det var 18e april, lite sent för snö men ändå låg den kvar.” berättar han.

Han blev tystlåten när han kom till Sverige. Flytten från den lilla byn i Ghana där han hade bott i hela sitt liv blev svår när han skulle anpassa sig till den tysta storstaden Stockholm. Det var inte bara tystnaden han kämpade med, maten blev ett problem. “Det blev jobbigt med skolmaten, den smakade inget. Vid flera tillfällen åt jag inte skolmaten utan jag gick och köpte mat ute.” säger han och betonar hur viktig mat är för den sociala gemenskapen i Ghana. “Den har ett syfte i livet, den sociala biten kring måltiderna är viktig."

Under sin uppväxt i Sverige blev Michael ofta betraktad som ”exotisk”. Många mötte honom med nyfikenhet och den klassiska kommentaren: ”Vad bra svenska du pratar!”

”Många invandrare väljer att assimilera sig och jag förstår varför, men jag behöll mitt hår och min stil – även i arbetslivet,” säger han bestämt.

Trots att han generellt haft positiva erfarenheter i arbetslivet har han mött fördomar. Vid ett tillfälle, när han fått en tjänst som kvalitetschef, blev han på sin första dag misstaget för en lokalvårdare. ”Det visar hur viktigt det är att minska okunskapen om svarta människor och deras kompetens,” säger han. “Jag har vid flera tillfällen valt vägen av att vara medmänniska och utgår från att de vill väl.”

Det har även funnits arbetsplatser som har varit vakna och före sin tid.  “Jag minns när jag jobbade på Delicato. Det var på den tiden man fortfarande kallade chokladbollar för n-bollar” säger han. “Där var det en chef som kämpade för att man skulle gå ifrån det ordet. Det här var innan det kom upp på tapeten politiskt.” Michael kände sig glad och positiv att jobba på en arbetsplats som vågade lyfta blicken och se utanför den sociala blindheten.

Han märker snabbt att även om han har fått en bra erfarenhet så är det ingen naturlig väg för svarta människor att söka sig inom kvalitets yrken. ”Jag har ännu inte träffat någon annan som är svart inom tjänstemannasidan.”

Han brukar hålla ögonen öppna och spana när han är ute på mässor och konferenser, men det är sällan han hittar någon annan med hög melaninhalt.

Han märker stor skillnad mellan Sverige och Ghana. I Sverige är det lätt att bli ensam. “Det är synd med instängdheten som finns här, man missar så mycket av mänskligheten.” säger han “Jag brukar alltid le åt folk på tunnelbanan om våra ögon möts. Det är alltid någon som stör sig på det.” säger han samtidigt som han skrattar. Han berättar att ibland så brukar han utmana och hälsa på främlingar bara för att mjuka upp stämningen. De flesta tittar konstigt på honom när de hälsar tillbaka om de ens gör det. “Jag är lättsam och försöker ha förståelse. Jag utgår att de vill väl men kan inte navigera och blir inte stött om någon tittar konstigt eller säger något dumt”.

Han märker att när han åker tillbaka till Ghana så känns hela han annorlunda. “När jag är i Ghana så känns det som om min hud andas.” säger han “Det är en helt annan social atmosfär där. Jag kan kan prata med vem som helst och vem som helst kan prata med mig.” Det negativa är att man kan inte vara anonym, men det tycker han är charmigt. “Föräldrar kan lägga sig i barns och barnbarns liv och andra hållet också. Man lever livet tillsammans med kärlek och välvilja”.

Michael betonar vikten av självinsikt och stolthet över sin identitet. ”Det handlar om att lära känna sig själv, våga tro på sig själv och vara stolt över den man är,” säger han. Han uppmuntrar människor att vara öppna och våga interagera, även om det känns ovant.

”Många är rädda för att uppfattas som otrevliga. Men var inte rädd. Var öppen, trevlig och gör saker med hjärtat!”